Cabaret tillhör västvärldens mest spelade musikaler och är en av de shower som gått längst på Broadway, där den också satts upp i flera versioner. I Stockholm har den getts på så olika scener som Dramaten och Tyrol. Det är lätt att förstå varför. Cabaret rymmer satiriska och slagkraftiga shownummer som varvas med två hjärteknipande kärlekshistorier, som utspelas mot bakgrund av det förnazistiska och utlevande Berlin. Hela världen ska snart stå inför den nationalsocialistiska diktaturens hatfyllda styre och ännu ett krig. Cabaret sätts numera upp i olika varianter med alternativa sånger och händelseförlopp, eftersom den i sig är ett collage. Den bygger på en roman, Farväl till Berlin, som blev en pjäs, I am a camera, som blev en film med samma namn. Sedan bildade romanen och pjäsen underlag till en musikal, som adapterades till ännu en film, som inspirerade till nya versioner av scenversionen. Att en musikal är angelägen politisk teater är både unikt och slitstarkt.
Nya uppsättningen på Kulturhuset Stadsteatern, med premiär den 19 september, annonserar sin början med en ljudlig skräll som får (vissa av) oss att hoppa till. Föreställningen startar som om katastrofen redan hänt. Vi befinner oss på en utbombad teater, en sinnebild för Weimarrepubliken och mellankrigstiden. Och visst har katastrofen redan inträffat enligt historiker som menar att första världskriget var urkatastrofen, som andra världskriget helt enkelt var en fortsättning av.
Men det gör att en viss dynamik i händelseförloppet på scenen går förlorad, allt är från början redan demolerat, urspårat, förfallet och dekadent, inte bara Kit Kat Club, där shownumren utspelas, utan världen i sig.
Den vid det här laget klassiska konferencieren som välkomnar oss har i Robert Fux gestalt fått karaktär av en mystisk dragdiva eller glittrig trollpacka; det är bara kristallkulan som fattas. Fux har lagt sig till med en sångstil som är affekterat välmodulerad och konstfullt tillbakahållen, kanske inspirerad av 1930-talets vokalister, men bitvis irriterande. Han är iförd röd huvudbonad som påminner om Liza Minellis frisyr som Sally Bowles i Bob Fosses filmversion. Men Cabaret har inte plats för två Sally Bowles. Konferencieren blir inte den motor för händelseförloppet som Cabaret behöver för att hålla ihop. Drivande i showen är i stället Albin Flinkas som (anti)hjälten Cliff Bradshaw. En vanligtvis otacksam roll som i Flinkas gestaltning är ovanligt trovärdig och som han till och med lyckas göra intressant och gripande, en bragd med tanke på den endimensionella karaktären.
När Sarah Dawn Finer äntligen gör entré som Sally Bowles i en åtsmitande giftgrön smoking förstår man plötsligt vitsen med musikaler. Hon kan konsten att framföra ett sångnummer som gör att hela showen lyfter. Som skådespelerska är hon mindre övertygande men hennes kurviga former är spännande och svåra att slita blicken från.
Lill Lindfors som Fräulein Schneider ser ut som en olycklig Lill Lindfors mest hela tiden, men undra på det när man styrt ut henne i en missklädsam blå tantdräkt. Över huvud är föreställningens kostym och scenografi nyckfull, än överraskande och briljant, än banal och tråkig. I sångnumren tillsammans med Johan Rabaeus, som spelar judiske herr Schultz, kommer dock både Lindfors och Rabaeus till sin rätt och de framför den berömda Ananassången ömsint och berörande, om än lite kraxigt och tonosäkert på genrepet. Johan Rabaeus som har en sällsynt tyngd och trygghet på scen är nästan för jovialisk till det bittra slutet. Den kristallskål som paret får som förlovningspresent, och som har en symbolisk betydelse i föreställningen, ser ut som den nyligen köpts in på Åhléns. (Man har inte varit så noga med detaljerna i denna uppsättning.)
Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva en uppsättning av Cabaret där jag ville snabbspola förbi shownumren. I första akten lider de brist på både idéer och koreografi och flyter ihop för mycket med ramhandlingens talscener. Ibland förefaller baletten vara på rymmen från ett queerdagis. Här verkar man ha underskattat publikens intelligens såväl som dess teatervana. Vi blir inte särskilt chockerade eller kittlade av juckanden och koreograferad gruppsex, det har vi fått vårt lystmäte av under åtskilliga år i landets teatersalonger. Nej, de flesta av oss vill nog ha något mer än realism à la tysk bierstube i horkvarter. Vi vill ha konstnärlig gestaltning av ett samhälle i sönderfall, vi vill inte ha själva sönderfallet.
Men så: andra aktens upptakt med dansande mini-Hitlers i rosa klänningar och taggtrådstunnband blir ett förebud om ett tajtare tempo med bättre timing, uppstyrd regi och koreografi med mer substans. Longörerna från både show- och talscenerna från första akten är som bortblåsta, allt är vassare och rappare. En höjdpunkt är Gorillasången som är mästerligt iscensatt, och här kommer också Robert Fux till sin rätt.
Uppsättningen är trogen den ursprungliga scenversionen och har inte lagt till sångerna som specialskrevs för filmen Cabaret förutom Money. Kanske kan man säga att Kulturhuset Stadsteatern är lite för trogen ursprungsmusikalen och hade man förhållit sig friare till materialet hade det kunnat bli mer spännande. Men den som aldrig sett Cabaret har en bildningslucka och andra akten är väl värd pengarna. Särskilt i detta nu. Man ryser till när ensemblen, alla med var sin resväska, i sin slutsång sjunger Auf Wiedersehen, Vi ses igen.
Cabaret ges på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Regi: Ronny Danielsson. Koreografi: Roger Lybeck. Scenografi: Lars Östhberg. Kostym: Annsofi Nyberg. Medverkande: Sarah Dawn Finer, Robert Fux, Albin Flinkas, Lill Lindfors, Johan Rabaeus, Philip Zandén, Maja Rung, Lars Bethke.
Dans och andra konster 