Samma år som nuvarande Operahuset i Stockholm stod färdigt, 1898, hade baletten Raymonda premiär på kejserliga Marinskijteatern i Sankt Petersburg. Då handlade den om den vackra Raymonda, trolovad med korsfararen Jean de Brienne, men som hotas att bortrövas av den saracenske riddaren Abderakhmen, som blivit störtförälskad i henne. Jean slår ner denne slemme muslim och kan vid bröllopet med Raymonda fira med ungerska danser och en hel radda andra divertissemang. Det är främst dessa uppvisningsdanser till musik av Aleksandr Glazunov som gjort Raymonda berömd. I den nya uppsättning som nu ges på Stockholmsoperan utspelas handlingen, ett ”koncept” av koreografen Pontus Lidberg och scenografen Patrick Kinmonth, mer på det privatpsykologiska planet. Jean de Brienne har blivit premiärdansare, Abderakhmen solist och Raymonda en roll i en balett.
När ridån går upp inser vi att vi hamnat bakom kulisserna. Året är 1898 och operabaletten har sin dagliga balettklass på scenen. Balettmästarinnan, en karaktärsroll som gjordes återhållet elegant i drag av Joakim Stephenson på lördagsmatinén den 5 september, verkar inte särskilt sträng, hon läxar inte ens upp dansare för sen ankomst. I denna akt kan man ana inspiration från Degas och Tolouse Lautrecs teater- och balettmotiv, men inte från några av deras mustigare målningar.
Efter drillen ska solisterna repetera. Och här uppstår då själva dramatiken, som också den är rätt tam. Det handlar om ett slags triangeldrama, fast utan större drama. Premiärdansösen, som alltså strax ska dansa Raymonda, blir uppvaktad och intresserad av solisten. Det gillar inte hennes partner, premiärdansören. Så blir det scenbyte. Raymonda somnar i sin loge och drömmer om rosor, rosa tyll och Abderakhmen. Här kommer Pontus Lidberg till sin rätt som koreograf i en urromantisk dröm, även om tåspetsklappret från de lite väl taktfasta kårdansöserna i rosa tutuer ibland överröstar musiken.
I andra akten blir det uppvisningsdanser, med inspiration från 1898. Och det är läckert. Mycket tack vare den Ballet Russe-influerade scenografi som Patrick Kinmonth skapat med svulstigt målade kulisser och kandelabrar som påminner om illuminerade tesamovarer. Här får dansarna verkligen dansa i ungerska danser, i sensuella ”orientaliska” danser (orientalism anses tydligen gå an men inte grundintrigen mellan en kristen korsfarare och en muslimsk riddare) och i ett bombastiskt Grand pas classique i gammal god rysk balettstil.
I de ungerska danserna excellerar czardas-soloparet Jeannette Diaz-Barboza och Pascal Jansson och särskilt Diaz-Barboza får numret att lyfta med sin mjuka men samtidigt pregnanta stil och förfinade frasering. Hon ger ordet graciös en ny innebörd, och hon står i en klass för sig i en ensemble som i övrigt behärskas av en viss stelhet.
Hela baletten är lite väl barntillåten. Här saknas både ondska och sex och inte ens premiärdansösens påkläderska tappar humöret på riktigt. Baletten bygger som sagt på ett ”koncept”, och inte på ett libretto och däri finns nog förklaringen till den lite väl snälla uppsättningen. Men likväl är Raymonda i denna tappning underhållande. Smakfullt underhållande, men inte särskilt upphetsande eller livgivande.
Dans och andra konster 