Cirkus Cirkörs Underart är en elegi över en en krasch. 2005 bröt cirkusartisten Olle Strandberg nacken under en repetition. Nio år senare, föreställningen som nu haft nypremiär på Dansens hus hade urpremiär i Göteborg 2014, skapar han i samarbete med sju cirkusartister och musiker detta allkonstverk, som beledsagas av ett påkostat souvenirprogram där man kan läsa om olyckan, rehabiliteringen och hur föreställningen kommit till. Olle Strandberg beskriver hur ”ljudet av nackbrottet ekade i huvudet, som i sin tur var ett oändligt, mörkt sfäriskt rum, i vilket jag svävade viktlöst”.
Föreställningen kan också upplevas som en del av en rehabilitering, en terapeutisk försoning med det som drabbat dess kreatör. Det hindrar inte att den har både humor och finess, men ganska lite av stora åthävor, show stoppers och effekter. Den känns nästan lite vardaglig. Den börjar med en kaffekopp.
Skäggige och bastante Matias Salmenho, jonglör, akrobat och musiker, promenerar in med en kaffekopp i handen och introducerar föreställningen med att tala om ”enkla saker som kan vara svåra och svåra saker som kan vara enkla” och tappar kaffekoppen som går i kras. Koppen återkommer ett par gånger i föreställningen men är då mest bara en kopp. Kanske ska den också symbolisera de oplanerade aktiviter under repetitionsarbetet, som ”småprat och kaffepauser”, då de mest kreativa idéerna föddes enligt Strandbergs text i programmet.
Allas vår vardag, till och med småprat och kaffepauser, är fulla av risker, stora som små. All kontakt med människor innebär risker, som någon sagt. Och som det sägs i föreställningen ”Circus is all about the risk”. Den samtida cirkusen lockar artister som självmant söker sig till denna riskfyllda tillvaro. I den traditionella cirkusen framträdde många gånger familjer och släkter som föddes in i yrket, ungefär som kungligheter gör. De hade inget val. Ofta var alla i en trupp ganska uniforma, i behändiga akrobatformat. Nu är cirkusartisterna i ett och samma ”nummer” både långa och korta, tjocka och smala, skäggiga, håriga eller skalliga. Det blir en variation som påminner om den i vardagslivet vilket också gör riskerna mera påtagliga. Artisterna är mer verkliga vardagsmänniskor, våra ställföreträdare. Cirkus ger oss inte längre särskilt ofta den känsla som Hemingway talade om: ”känslan av att befinna oss i en lycklig dröm”.
Det realistiska drag som finns i modern cirkus kan ibland bli poetisk, ibland lite småtråkig. Men en av höjdpunkterna i Underart är Alexander Dam som är dansare men gränsöverskridande och också utför balanskonst. Han stil är streetdance på gränsen till nutida dans och han är ett slags alter ego för Olle Strandberg och framställer den prövande artisten: vad kan jag göra, vad förmår jag, vad klarar min kropp? Ett härligt och humoristiskt nummer utför han tillsammans med Methinee Wongtrakoon, som också är en gränsöverskidare: kautshukartist, akrobat och dansare. I deras pas de deux förvandlas hon från människa till en varelse som dansar på händer.
I föreställningen förekommer jonglering, rockringar, brädesakrobatik, balansakter, allt utfört i en ganska maklig takt, med lite mer händelselösa pauser mellan numren, mellan hjärtslagen. Man är ju som publik hela tiden medveten om vad som lett fram till föreställningen om man läst programmet. Det är en avskalad cirkus, ”urbenad”, med en hipp, cool känsla till musik av Anna Ahnlund och Andreas Tengblad, musik med hela känsloregistret och regnbågens alla färger.
Underart spelas t o m 21 augusti 2015 på Dansens hus. Idé och regi: Olle Strandberg. Artister: Anna Ahnlund, Alexander Dam, Iris Pelz, Matias Salmenaho, Christopher Schlunk, Andreas Tengblad, Methinee Wongtrakoon.
Dans och andra konster 