Balett som färgterapi

Eftersom det föreslagits att diverse aktiviteter borde kunna skrivas ut på läkarrecept, typ styrketräning och söndagspromenader, är det kanske dags för förskrivning av Operans Don Quijote, som färgterapi mot mild depression. I en akt i taget. En viss återhållsamhet bör iakttas. Denna uppsättning är nämligen en embarras de richesse utan like. Don Quijote, som i dansad form inte har särskilt mycket med Cervantes roman att skaffa, är mest en ursäkt för att basera en balett i det pittoreska Spanien. Den gavs i Petipas, balettmästarnas balettmästare, iscensättning första gången i Moskva 1869. Petipa hade besökt Spanien och blivit helt betagen av intensiteten i spansk folkdans. År 1900 hade en omarbetad version av den store Gorski premiär i Leningrad på Kirovteatern. Och så, femtionio år senare, gjorde på samma teater en 21-årig Nurejev entré i rollen som Basilio, den manliga huvudrollen. Den förblev en av hans mest älskade roller, både av honom själv och publiken. Nurejev skapade senare sin egen iscensättning av Don Quijote och det är den som nyss haft nypremiär på Stockholmsoperan.

Det är inte helt lätt att reda ut hur mycket Nurejev ändrade i Gorskis koreografi, Petipas lär han ha avskytt, för sin egen version. Enligt brittiska danskritikern Julie Kavanagh, i hennes frispråkiga biografi Nureyev, som ger intima insikter i dans- och balettvärlden, citeras en ballerina som menar att det praktiskt taget var Gorskis Kirov-version, som Nurejev återskapade rakt av utifrån en filmad föreställning. Andra framhåller att han gjorde baletten ännu mer spansk. Och säkert är det också Nurejev som lagt till den kyss som Basilio ger Kitri, prima ballerinan, på halsen i förbifarten i en scen. Balleten är full av små utsökta detaljer som jag tolkar som den, enligt mångas utsago, påhittige och busige Nurejevs infall. Han sade att så länge hans baletter dansas kommer han att leva. Så sant. Just detaljerna, infallen, skämten verkar bära hans prägel även om det fanns humor och slapstick redan i de tidigare versionerna. Till skillnad från de andra klassiska helaftonsbaletterna, t.ex. Svansjön och Giselle, är Don Quijote en kvick, ljus och lättsam balett. Nästan alltför ljus.

Det är således inte det mörka, tunga och stränga gamla Spanien, med den allestädes närvarande döden, som iscensatts utan ett bjärt kolorerat vykortsspanien och det är alldeles underbart. I alla fall de första femtio minuterna. Ju längre kvällen lider, nära tre timmar, desto mer hade man önskat att någon liten flamencosvärta fått leta sig in i föreställningen, för att balansera glättigheten, glittret och glasyren. Dock, det är lite snålt och dumdrygt att klaga, när man bjuds på ett överflöd av strålande dansnummer och lystern av färger som lila, rosa, rött och orange, så sällsynta företeelser på den samtida scenen.

I den föreställning jag såg dansades huvudrollerna av Dmitry Zagrebin och Minji Nam och de är båda briljanta dansare, bättre tekniskt än Nurejev någonsin var (men de har en bit kvar till hans frihet) och man känner att man är i säkra händer. Pas de deuxerna i Don Quijote är med rätta berömda och vida överlägsna koreografers som Cranko, Macmillan och Neumeier. De medryckande och livliga ensemblenumren kommer att bli ännu bättre om ett tag när dansarna kan släppa loss och le lite mer. Vi vill ju så gärna tro att det är roligt att dansa spansk balett.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s