Män och kvinnor i skägg

Samtida manliga dansare ser ofta ut som skäggiga hipsters, som dricker öl och spelar dataspel. Faktum är att Cullbergbalettens dansörer skulle gå och spela just dataspel efter föreställningen av Trajal Harrels The return of the modern dance på Dansens hus i lördags. Denna information fick jag från en av de medverkande dansarna, som under det efterföljande minglet också kunde delge mig att endast en av de manliga dansare som framträtt i Trajal Harrels dansverk var homosexuell. Vilket i och för sig inte gör någon skillnad eftersom samtida bögar ofta bär skägg, klär ner sig och dricker öl. (Men spelar de dataspel?) Låt oss bortse ett tag från att den sexuella identiteten är flytande hos ett stort antal människor. Jag fick en känsla av att den av mig ej efterfrågade upplysningen om sexuell läggning var viktig i sammanhanget.

Manlig blick
Det är en skärskådande manlig blick som möter en när man intagit sin plats i salongen och väntar på att The return of the modern dance ska börja. De sex, som sagt övervägande strejta, manliga dansarna dräller omkring i sina träningskläder av diverse årgångar och tittar på publiken, hejar och morsar på somliga, någon blir föremål för ett leende, en och annan får en kram, men mot de flesta av oss är de inte särskilt inbjudande. När de väl börjar dansa förstår man att den minst sagt föga insmickrade atmosfären i inledningen är tänkt som en kontrast till fortsättningen. Något så ”feminint”, slingrande, självsmekande, ornamenterat som i den första dansen har man sällan sett utföras, ens av kvinnor, på en scen. Och det är inte parodiskt, det är på allvar. Det känns faktiskt både nytt och vackert, särskilt som det dansas till modern portugisisk fado och sensuell och sofistikerad sång av Sade.

Här inser man att ens egen blick förändras. Både blicken på manligt, kvinnligt och postmodern dans. För det är en postmodern tolkning, med inslag av voguing, av modern dans som fem skäggiga män, och en slätrakad, bjuder på. Med modern dans menas i det här sammanhanget den dans som skapades av amerikanska kvinnliga danspionjärer som Isadora Duncan, Ruth St Denis och Martha Graham. Det finns spår av alla tre, och säkert också andra, i denna variationsrika koreografi som låter män röra sig, med och utan kjol, på ett sätt som kallats kvinnligt men helt utan kvinnlig förställning i övrigt. Och det är det som är berikande med detta dansverk. Man ser dessa så kallat manliga män dansa så kallad kvinnlig dans men det hela ser väldigt så kallat mänskligt ut.

Att återvända till den tidiga moderna dansen är knappast möjligt eftersom den var ett uttryck för sin tid och samhällsordning. Den revolterade mot korsetter, balettskor, puritanism och stela konventioner. Under 1900-talet var det intressant att många manliga dansare var homosexuella, nu är det intressant att många manliga dansare inte är det. I alla fall om de dansar i kjol.

Kvinnor kan
Den manliga blicken återkommer i Reproduction (2015) av den Parisbaserade ungerska koreografen och artisten Eszter Salamon. Här konfronteras vi åter med stirrande skäggiga män som i hårdföra poser och gester uttrycker machokultur. Men är de män? Upphovskvinnorna går verkligen in för att lura oss. I programbladet bär alla medverkande dansare mansnamn. Ganska snart blir jag ändå, trots dansarnas högt drivna artistiska skicklighet i att framställa maskulinitet, övertygad om att merparten är kvinnor (mest beroende på att vissa lösskägg ser misstänkta ut och att händerna och armarna är något för finlemmade) och när föreställningen är slut lutar jag åt att endast en i ensemblen var man. Min informant på minglet upplyste mig om att alla medverkande var kvinnor.

Koreografin har karaktär av installation. Oändligt långsamt, den artistiska skickligheten är som sagt häpnadsväckande, faller dansarna mot golvet där de, oändligt länge, ägnar sig åt ömsesidigt utnyttjande i olika samlagsställningar. (Det hela utövas med kläderna på.). De formerar sig i par och vid ett tillfälle kopulerar de fyra paren synkront i ett dekorativt mönster och det hela påminner om en Busby Berkeley-fantasi från någon Hollywoodmusikal från 1930-talet, bortsett från det sexuella innehållet. Om än fascinerande blir det efter ett tag, i likhet med porr, monotont enformigt.

Än vildare sex blir det i detta verks andra avdelning då dansarna gör entré i kvinnlig skepnad:  tajta trikåer, högklackat, stora peruker och tuttar men med skäggen i behåll. Dessa skäggiga damer överträffar de skäggiga männen i sexuell variation och det hela slutar i en orgie som påminner om en organism.

Men varför tog de inte av sig skäggen?

Highlights med Cullbergbaletten ges på Dansens Hus, Lilla scen även den 25 och 26 maj kl. 19:00. Ingående verk: The Return of The Modern Dance av Trajal Harrell och Reproduction (2015) av Eszter Salamon. 120 minuter inklusive paus.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s