Yxa möter adagio

I Mats Eks nya dansverk Yxa förs en yxa samman med ett adagio. Den åldrade dansaren Yvan Auzely hugger ved på riktigt till Albinonis sönderspelade men underbara adagio G-minor, som aldrig låtit mäktigare och sorgligare än i kombination med vedklyvning. Egentligen har väl Mats Ek alltid förenat yxhugg med adagio. Han alternerar gärna det grovhuggna med det finstämda, det buskisartade med det ömsinta, det vulgära med det subtila. Och han är enkel att förstå, men inte för enkel. Omedelbarheten förbyts snabbt till dess motsats, en komplikation, något oförutsett. Det finns en aggressiv förtvivlan i Yvan Auzelys vedhuggning som är så uppslukande intressant att till och med en imposant Ana Lagunas inskuttande på scenen till en början känns som ett irritationsmoment. Men snart visar det sig att hennes predikament är lika dramatiskt som hans. Är det åldrandet? Livets upprepningar? Döden?

Mats Eks ständigt närvarande mamma gör sig påmind även i denna koreografi. Ana Laguna liknar en korpulent version av Kristin i Cullbergs Fröken Julie. Det är samma bondkomiska skutt. Men här är de inte så värst komiska, snarare uppfordrande. På slutet tar hon, kvinnan, hand om både veden, yxan och mannen. Man förstår att Yxa handlar om något väsentligt. Exakt vad spelar inte så stor roll. Det är ett slags livsdestillat.

Få koreografer är så heterosexuella i sin koreografi som Mats Ek. Det sipprar ner sav från Birgit Cullbergs Adam och Eva i alla hans pas de deux. Men denna ihärdiga återkomst till det manliga och kvinnliga fungerar fortfarande, i synnerhet i den, tyvärr, endast tolv minuter långa  Dans m.m. Denna alltför korta koreografi är både infallsrik och dansant. Det är märkligt hur svältfödd man kan vara på just dansant dans, trots att man springer på snart sagt varje dansföreställning i Stockholm. Här dansas detta verk från 1990, till folkloristisk musik av Benny Andersson, av de unga dansarna i Norrdans, och det är nöjsamt att se Eks koreografi utföras av dansare som den inte skapats för och för vilka detta koreografiska idiom är nytt. Den blir därmed ny också för betraktaren. Norrdansarna har vissa drag av jazzstil, som tillför en anings aning showkänsla till Eks koreografi, vilket är uppfriskande oväntat. Man förstår också hur krävande Mats Eks finlir, de till den i övrigt storvulna koreografin kontrasterande små precisa rörelserna, är. De fyra dansarna från norr utför dem inte tillräckligt pregnant. Det är likafullt härligt att se denna ystra, lekfulla, påhittiga dans. Och så blir det så sorgligt på slutet när dansen med mera klingat av, och kavaljeren får gå ensam hem.

Strax innan hade vi denna rika helafton på Dansen hus, med tre verk av Ek, sett hans Ajö skapad för balettstjärnan Sylvie Guillems avsked till publiken efter en internationell och enastående karrär. Är man tillräckligt av balettfetischist kan man förmodligen fascinerat stirra på Sylvie Guillems supersträckta fötter och höga ben i timmar. Men även för den mest inbitna balletoman skulle det väl till sist uppstå en nästan pornografisk känsla av övermättnad? Hur som helst infinner sig inte denna mättnadskänsla i Ajö eftersom Guillems behag utnyttjas ganska sparsamt i Eks koreografi. Denna stora artist och ballerina tar här adjö av publiken i kofta och kjol, lila strumpor och skor. Hon lämnar den (ensamma?) positionen på parnassen och scenen för att åter ta plats i gemenskapen. Eller stiger hon in i den anonyma massan? Eller ska hon som pensionär äntligen få ta hand om en hund? (En godmodigt rund och förväntansfull jycke förekommer i en kort filmad passage.) I detta finstämda, melankoliska, mångtydiga dansstycke kan man vila som betraktare och ge spelrum åt sina egna funderingar över tillvaron. Ajö som Mats Ek iscensatt för Sylvie Guillem som ett sceniskt verk visas nu på Dansen hus i filmversion, vilket den förlorar på eftersom de spektakulära effekter som uppstod i ett intrikat växelspel mellan dansaren på scenen och filmade inslag, tappar lite av sin magi nu när allt är film. Men man får i gengäld tillfälle att betrakta Guillem i närbild. Hennes tejpade fötter fascinerar.

Black Fairytale av de israeliska koreograferna Yossi Berg och Oded Graf inledde kvällen och här var det fråga om yngre action i både kärlek och krig. Den utspelar sig, ovanligt nog i danssammanhang, platsspecifikt i Israel och handlar om unga människors drömmar och längtan efter kärlek i en värld full av konflikter. Den sjuder av idéer, aktivitet, ensembledans, pardans och solon men själva koreografin är inte så formsäker eller idérik och svävar gärna ut i spring över scenen och långa talade avsnitt. Kontrasten till Mats Eks sena stil var slående ungdomlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s