Freuds anatomiska teater på Operans rotunda
Det börjar bra. Vi får träda in i en stämningsfull anatomisk teater. I den cirkelrunda salongen kan man ta plats var man vill, högt eller lågt, med perfekt utsikt över den lika cirkelrunda scenen. Allt verkar lovande särskilt som en wienerorkester spelar An der schönen blauen Donau i svajigt och svängigt arrangemang, som skapar en lite lätt galen atmosfär. In kommer den ständigt föränderlige Robert Fux, som tar scenen i besittning som Sigmund Freud. Fux har verklig scenauktoritet och är en både modern och gammaldags skådespelare. Modern i sin kroppslighet och fysiska flexibilitet, och gammaldags i sin förmåga att gå upp i en annan personlighet och förvandla sig med hjälp av smink och att anlägga en mask. Det är upplagt för teater som förställning och som avslöjandets konst.
Det som ska avslöjas är Freuds nattståndna idéer kring kön och kvinnlighet. Vi ska få lära känna kvinnan på djupet, eller rättare sagt ballerinan. Vem är hon? Fem ballerinor, från praktikant till premiärdansös, träder fram, i första dansnumret snarlika varandra i traditionell balletkoreografi. Men allteftersom föreställningen fortskrider framstår deras distinkta personligheter och man blir varse inte bara deras olika kroppar och temperament utan också deras olika inställning till livet och dansen i olika små ”prator”. Ballerinan kan tala! Men hon säger inte mycket. Som alltid när det handlar om balett så betonas det hårda arbetet, slitet, disciplinen. Ballerinor är som ”elitidrottare”. Att dansa balett är som att springa ett ”maratonlopp”. Just när man börjar känna sig uttråkad så gör Nathalie Nordquist, premiärdansare, ett intressant inpass. Hon säger sig längta efter en tid när det var viktigare att ballerinan berörde, agerade och gestaltade och inte var så inriktad på prestation och teknisk perfektion. Här var början på en annan berättelse, men den lämnas snabbt därhän. Oda Dybwad, praktikant, nämner sin ”balettmamma”, men det utvecklas inte närmare. Sarah Fontaine, 2:e solistdansare (baletthierarkin består), kommer in på hur hon degraderades från solist till kårdansare, men inte heller det får vi veta mer om. I en rolig balettlektion med Freud som elak (förstås!) lärare demonstreras den svarta pedagogik som utmärkt baletten, och som alltjämt förefaller fortgå. Föreställningen är rik på infall och intressanta uppslag, inramade i en förvånansvärt konventionell koreografi, men inget av dem fullföljs. Istället har denna föreställning ett ärende.
Freuds anatomiska teater som börjar som en riktig teaterfest utvecklar sig nämligen till en anatomisk teaterlektion i normkritik. Man märker avsikten och över alltihop lägger sig en blöt filt av pedagogik. Och dessutom en bedräglig pedagogik. Jag tycker synd om 15-åringarna, föreställningen vänder sig till ungdomar från 15 år, fullproppade av pedagogik från skolan som inte ens slipper från den när de går på teater. Dessutom ska de indoktrineras till att tycka att Freud är hopplöst passé. Vi får lära oss att Freud uppfann manligt och kvinnligt, ja så påstås det men i själva verket uppfann han snarare bisexualiteten och dessutom var han aldrig tvärsäker. Budskapet är att om alla får vara ”hen”, också ballerinan, så blir allting bra. Då kan vi hålla handen och dansa i tutuer allihop. Freuds tweedkostym förvandlas förstås till balettkjol i sista scenen. Låt gå för Freud i tweedtutu och kritisera gärna hans teorier, företrädesvis efter att ha studerat dem, men måste han framställas som enfaldig? Det känns ganska oseriöst som kulturkritik betraktat. Och ballerinan återstår att dissekera. Men hon kan gärna få behålla sin magi, som man i den här föreställningen vill beröva henne.
Med Robert Fux, Nathalie Nordquist, Nicole Rhodes, Sarah Fontaine, Dóra Deák, Oda Dybwas. Av Johann Strauss (musik), Jonas Dominique (musik), Carolina Frände (Koncept, regi), Robert Fux (koncept), Gunnlaugur Egilsson (koreografi), Henrik Ekberg (scenografi), Joakim Jonsson (kostym/mask), Karl Svensson (ljus), Maria Jennefelt (dramaturgi), Anna Lytsy (dramaturgi).
Dans och andra konster 