Nästan perfekt Cabaret

Cabaret har klassikerstatus både som scenmusikal och som film. Filmmusikalen från 1972, ett ikoniskt verk av Bob Fosse, har satt en standard som är svår för teatrarna att nå upp till. Uppsättningen på Det Kongelige Teater gör det med råge. Den är nästan perfekt.

Att kunna göra en så snygg, så skimrande, så minutiöst sammansatt föreställning som å ena sidan fungerar som ett schweiziskt urverk, å andra sidan väcker både känslor och intellekt är mästerligt. Så fort vi för ett ögonblick lyckas glömma vad som väntar personerna på scenen, nazismen, antisemitismen och till och med förintelsen, påminner den oss. Denna Cabaret är verkligen Ej blot till lyst som devisen ovanför Det kongeliges teaters gamla scen lyder.

Det geniala med Cabaret är att själva ramberättelsens handling, om den unge amerikanen (jo, i musikalen har Christoper Isherwood förvandlats till amerikan och heter Cliff Bradshaw) som kommer till Berlin för att bli författare och få uppleva syndens näste, parallellt kommenteras och satiriseras av konferenciern och showen på Kit Kat club. (Detta är en Broadwaymusikal som bygger på Brechts distanseringseffekt.) Samtidigt kan Cabarets dramaturgi bli ett problem för teatrarna eftersom den kräver extremt snabba scenbyten. Det geniala med Det Kongeliges lösning är att låta ramberättelsen utspelas på en tom svart scen, nära nog utan rekvisita men med mim av skådespelarna och ljudeffekter av foleyartisten Ruth Sullivan. Men det är inte bara en tom spelplats, den är full av betydelser. Fräulein Schneiders pensionat, där det mesta utspelas, är utan väggar och rummen markeras av ”sängar” som består av svarta rektangulära upp och nedvända lådor. Det hela påminner om ett fängelse, eller ja, ett koncentrationsläger. Det kan låta smaklöst men är både skrämmande och vackert. Särskilt när belysningen ser ut att ha skapats av Leni Riefenstahl.

Scenbytena till Kit Kat club är med scenteknik på högsta nivå blixtsnabba, och det sparas inte på pengar eller paljetter. Varje shownummer har sin stil, ibland påminnande om ett dekadent Tivoli för vuxna, Art Deco från parisiska lyxrevyer, George Grosz-karikatyrer, Zigfield Follies eller helt enkelt Berlin 1931. Det finns också referenser till filmer som Langs Metropolis bl.a. i den fantastifulla iscensättningen av slagnumret ”Money” som här utspelas i en pengatillverkande fabrik med slavarbetare och är underjordiskt underhållande. Alla sånger sjungs på engelska med motiveringen att det ”i alla fall är orealistiskt med att brista ut i sång och då kan man lika gärna sjunga på engelska”. Det kan man, särskilt med tanke på att originalsångtexterna är pregnanta små mästerverk.

Koreografin i shownumren är, som föreställningens hela gestaltning, eklektisk så det förslår. Regissören Lars Kaalund, koreografen Signe Fabricius, scenografen Kim Witzel, kostymskaparen Anja Vang Kragh och musikaliske arrangören Jesper Mechlenburg lånar friskt från teaterhistorien, från konst, film, varieté, cirkus, pole dance och positivhalare, men samtidigt har de lyckats skapa en enhetlig föreställning. Enhetlig i sin precision, sin exakthet, sitt tempo men mångfaldig i sina uttryck. Stundtals är den stram, stundtals poetiskt finstämd, stundtals explosiv, någon gång grotesk och i en scen monumental, som en installation i tredje riket.

Joel Greys och Liza Minellis gestaltningar av konferenciern och Sally Bowles i filmatiseringen har etsats sig fast hos många av oss, men man släpper bilderna av dem snabbt genom Peter Christoffersen och Cecilie Stenspils fabulösa artisteri. Christoffersen har en buktalardockas blandning av naivitet och cynism, och en spännande balans mellan de stora grova medlen och de fina precisa. Stenspils excellerar i shownumren där hon levererar ömsom utlevande, ömsom spiksäker musikalsång.

För filmen strök Bob Fosse helt sonika en av scenmusikalens viktigaste parallellhandlingar och dess peripeti, den om pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider och Herr Shultz. Deras romans får ett hastigt slut på grund av den tilltagande nazismens översitteri och det faktum att herr Schultz är jude. Fräulein Schneider är en helt vanlig oheroisk människa som inte vågar riskera hus och hem, och hon slår upp förlovningen. Hanne Uldals och Lars Knutzons rollskapelser, sång och timing är rörande och brännande och varken såsiga eller sentimentala. De blir musikalens huvudpersoner, publikens ställföreträdare, och får oss att verkligen tänka till: Vad hade jag gjort?

Publiken gör sina tappra försök att glömma vad Cabaret handlar om, och vill gärna klappa takten till shownumren så fort tillfälle ges. Men Cabaret är en tragedi och det har den formidable regissören Lars Kaalund tagit fasta på. Klappet fastnar i handen.

Fakta: Cabaret spelas på Det Kongelige Teater i Köpenhamn till och med den 31 maj 2015. Två lag alternerar i huvudrollerna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s