It’s raining cows!

Efva Lilja bjuder just nu in till Dansens hus lilla scen och bullar upp med vin och smörgås och kakor, som man kan ta sig med in i salongen, som fått karaktär av vardagsrum med soffor och golvlampor. Här kan man till exempel slå sig ned och bläddra i några av de böcker och häften som ligger utspridda på ett soffbord, de flesta skrivna av Efva Lilja, t ex 100 övningar för en koreograf och andra överlevare. Här råkar jag slå upp övning 37: ”Det syns vad man tänker. Ställ dig inför en annan människa och tänk goda tankar.” Ja, det kan nog en hel del av oss behöva öva på. Även om dem man ställer sig inför kanske skulle börja undra över ens avsikt. Övning 38 kan många redan: ”Det syns vad man tänker. Ställ dig inför en annan människa och tänk negativa tankar”.

Gungor finns det också i detta vardagsrum, även för tunga vuxna, och jag kan inte låta bli att gunga och inser att detta borde man få tillfälle till oftare. Så är det dags att samlas kring sagoberättaren Efva Lilja som ska läsa en kosaga för oss. Föreställningen heter nämligen Ett hus, en ko, en kvinna. Här är alltså kon! När sagan, som inte är särskilt sagoaktig eller dramatisk och som bland annat tar upp sambandet mellan pruttande kor och växthuseffekten, är slut ombeds vi inta platserna framför scenen.

Dansaren och koreografen Efva Lilja ställer sig alltså åter på scen, något ringrostig, efter åtta år som rektor på Danshögskolan. Hon prövar sig fram och tar till en börja med inte någon större plats på scenen. Det är fråga om små, snäva och begränsade rörelser, ibland påminnande om tics, för all del stundtals intressanta, i alla fall i den bemärkelsen att jag undrar över vad det är Efva Lilja vill förmedla. I programbladet läser jag hennes uttalande som ger mig en vink: ”Jag arbetar med det som levandet genererar”. Ljudet och musiken, av tonsättaren och ljuddesignern Per-Henrik Mäenpää, påminner också om livet som pågår: vardagsljud som låter som klirrande bestick, smackanden, skratt, maskinljud, djurläten. Är det kackel?

Kossan återkommer så småningom i form av en liten plastleksak instängd i ett radiostyrt hus i miniformat på hjul. Föreställningens absurdistiska höjdpunkt infaller när Lilja till Mäenpääs suggestiva musik balansgår längs scengolvskanten med böljande armrörelser förföljd runt, runt av det radiostyrda huset. Här blir det bokstavligen Ett hus, en ko, en kvinna.

Avslutningsvis berättar Efva Lilja kosagor igen. En handlar om koregn. En dystopisk saga om hur det regnar kor från himlen, ett slags ko-armageddon, med död, förstörelse och förruttnelse. Den aggression som sagan rymmer hade kanske scenföreställningen mått bra av? Hur som helst funderar jag över om inte föreställningen och sagostunden i all sin anspråkslöshet är väldigt anspråksfull? Eller tvärtom. Men tack för gungstunden!