Flamenco fräsch som barnsaliv

Flamencodans kan upplevas som en uppvisning för kännare, någonting för dem som kan ropa olé vid precis rätt tillfälle och applådera särskilt invecklade fotstampningar. Men man behöver knappast ha sett ens den minsta lilla flamenco för att inse att Rocío Molina, som just gästspelat på Dansens hus, är en mästare.  Hon behärskar sina uttrycksmedel så perfekt att hon kan låta dem upplösas till skoj och lek, till mörkt allvar och till modern konst. Självaste Baryshnikov lär ha knäfallit inför henne efter en föreställning.  Det måste bedömas som korrekt etikett. Rocío Molina är motsatsen till den typiska flamencodivan med rynkade ögonbryn och lidande läppar. Hon börjar föreställningen sittande, bararmad och barfota, med en suveränt långsam ouvertyr, som fungerar som en uppvärmning för både henne och publiken. Hon sitter omslingrad runt en gitarr, håller om den, vaggar den ömt som ett barn, släpper den fri och låter sina armar forma flamencons eleganta armarabesker. För att i nästa ögonblick resa sig upp och inta en balettpose här, lite jazzdans där, höftrullning hit och magdans dit. Men så, efter att ha hållit oss på halster ett bra tag, tar hon på sig sina röda skor och då blir det åka av.

Flamencodansaren kan i motsats till balettdansaren se ansträngd ut, riktigt visa hur svår en stegkombination är och vilket lidande livet, men icke så Rocio Molina. Det är till och med så lätt och nästan glatt att jag börjar undra vart duenden tagit vägen. Duende är ett svåröversatt begrepp som Federico Garcia Lorca skrivit en berömd essä om. I den liknar han duende vid flamencons mörka själ. Det är ett ord som syftar på krafter som kommer underifrån, från jordens inre och som hos flamencodansaren fortplantar sig genom fotsulorna uppåt i dansarens kropp.  Lorca skriver att duenden är en mystisk kraft som alla känner igen, men som ingen filosof lyckats förklara. Duenden är ingen ängel, ingen musa, den är snarare en demon. Och som så mycket i spansk kultur innebär duenden ett möte med döden (tänk bara på tjurfäktning). Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Duenden kommer och det med besked. Efter två lössläppta, stundtals uppsluppna solon gör Rocío Molina entré helt i svart, ganska sexigt svart förvisso, genomskinligt kring midjan. Till och med ansiktet har hon delvis inlindat i svart slöja.  Hon påbörjar ett solo som utvecklar sig till en excess i nattsvart mörker. Dansen, poserna, gestiken är överdriven, medvetet överdriven. Det är på gränsen till parodiskt och patetiskt men bara på gränsen eftersom Molina leker också med dessa uttryck.  Dansen blir allt kusligare, den framkallar kårar, kalla som is. Sedan infinner sig ett varmt lugn. (Är det detta som är katarsis?) Molinas svarta dans är ett möte med ens eget mörker, men det är också ett möte med något uråldrigt, som finns i allas våra gener och kroppar, och samtidigt något helt nytt.

Självfallet måste Molina ha läst Lorcas essä. Den torde ingå i ”grundutbildningen”, om det finns någon, av flamencodansare. Och hon tar honom på orden. Lorca skriver att duenden trots sitt mörker ger en känsla av en helt ny och okänd fräschör, duenden har en kvalitet som en nyskapad ros. Och ja, Molinas ros är verkligen ny och fräsch, den har en sammansatt doft av ljuvt och lett, mörker och ljus. Eller som Lorca beskriver duendens doft: ”som barnsaliv, som nyslaget gräs”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s