Forte fortissimo

Piano piano, som tre koreografer tillsammans skapat för Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, börjar nervöst. Redan när vi träder in i salongen får vi på scenen se en kvinna som sveper med blicken över publiken, vaksamt och med oro, det rycker och kränger i henne, hon drabbas då och då av spasmer, hon slår sig själv, hon trampar som i segt klister. Ja, så kan verkligen livet kännas. Platsen hon befinner sig på är möblerad med pianon, av olika modeller, det finns minst ett tiotal, hela, halva eller i ännu mindre bitar. Och bland dessa pianon finns en flygel och på den kommer det att spelas Schubert av den eminenta pianisten Asuka Nakamura i en timme och tjugo minuter. Och lika länge kommer det att dansas: starkt, intensivt, briljant, i flygande fläng men också dystert, dystopiskt, vilt gestikulerande och tungt.

Piano piano är allt annat än lugnt och stilla, i själva verket är det i mångt och mycket ett uppvisningsstycke. Det påminner om de klassiska helaftonsbaletternas nummerparad där olika virtuosa uppvisningsdanser följer på varandra. Ibland infinner sig en känsla av stafett. Men här är det samtidigt fråga om antitesen till den klassiska balettens underhållningsdanser.  Där de senare är lättsinniga, ljusa, luftiga, eleganta, leende är Piano pianos olika variationer allvarliga, mörka och problemorienterade. Men i tre olika koreografers, och inte att förglömma olika dansarpersonligheters, tappning är det ett varierat allvar. Och visst finns det också en komisk lättnad här och var, ibland till och med slapstick. Schuberts epok (1797-1828) lämnar i vissa dansnummer ett avtryck. Hattar, frackar, skjortor från tiden blir rekvisita och i ett solo dansar den karismatiske Paul Lee iförd tre damhattar, en på huvudet, en på vardera axeln och omvandlas från människa till något annat, en sällsam varelse. Det är en av höjdpunkterna. En annan stilla höjdpunkt är när dessa mångbegåvade dansare sjunger en Schubertlieder, på tyska, inte alls oävet. I slutet samlas hela ensemblen runt ett piano men finalen formar sig inte till någon stilla pianosalong av borgerlig modell precis. Tiden vi lever i är inte särskilt piano.

Scen: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm. Klarascenen.

Koreografi: Örjan Andersson, Ina Christel Johannessen, Kenneth Kvarnström

Dansare: Pär Andersson, Sophie Augot, Pia Elton Hammer, Antero Hein, Paul Lee, Josef Palm, Line Tørmoen, Daniel Whiley

Musiker: Asuka Nakamura

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s