Kenneth MacMillan var den skotske arbetarklasskillen som först likt Billy Elliot blev balettdansör och därefter konstnärlig ledare för Royal Ballet i London från 1970 till 1977. Där skapade han koreografier som till lika delar hyllades och dissades världen över. De var fyllda av sex och våld på ett sätt som ibland gick över gränsen för vad till och med delar av den härdade 1970-talspubliken kunde tåla. Trygga rum och intimitetskoordinatorer var ännu inte påtänkta.
MacMillan tillhörde de nya koreografer som släppte ut helaftonbalettens alla älvor, sylfider, förtrollade svanar och andra sagoväsen och förde in en både råare och sensuellare verklighet i dess dramatiska berättelser. Och det är just det sensuella och inte det råa draget som jag slås av när jag nu ser Manon i den nya skruden av danska scendesignern Mia Steensgard, ursprungligen gjord för Det Kongelige Teater i Köpenhamn 2003.
Halva nöjet av att se en MacMillanbalett brukade vara den överdådiga scenografin och kostymen, ofta av den grekiske scenografen Nicholas Georgiadis. Till en början saknade jag här Georgiadis närmast campa excesser, som vi kunnat se på Stockholmsoperan sedan 1980, men frågan är om inte den nya avskalade budgetversionen bättre får fram MacMillans finlir, för ett sådant finns också mitt bland alla de himlastormande känslor som kommer till uttryck.
Det är kärlekens pas de deux, pardansen, som är kärnan och det mest spektakulära i MacMillans berättande baletter och de är inte bara hisnande akrobatiska utan gripande på allvar. Kärleksparet Des Grieux och Manon Lescaut dansades på premiärkvällen av Calum Lowden och Madeline Woo som allt mer förs fram som Stockholmsoperans stjärndansare nummer ett.
Calum Lowden förvånar ofta med sin talang eftersom han ser så vanlig och oglamorös ut. Som en snubbe vilken som helst helt enkelt och utan later. Jag har ännu inte sett någon dansare som lyckats göra Des Grieux’ första solo i första akten övertygande och Lowden gör det inte heller men det ska inte ligga honom utan koreografin till last. Stegen förefaller obekvämt krångliga men kanske är de i en snäll tolkning tänkta att uttrycka en kärleksförklaring från en person som ännu inte riktigt behärskar kärlekens språk och trevande prövar sig fram.
Lowden övertygar allt mer under kvällens lopp och lyckas mejsla fram en man med stor kapacitet för närhet och ömhet i en depraverad värld. Man lider med honom när Manon visar sig vara en svekfull golddigger. Men somliga fattiga människor varken kan eller vill nöja sig med gröt. De vill ha både glitter och glamour. Manon dras till diamanter och juveler. Samtidigt är hon i klorna på sin bror Lescaut som är en girig hallick, pregnant men något skakigt gestaltad av Dawid Kupinski. Premiärnerverna var hårt spända här och var under kvällen.
Dock inte hos Madeline Woo som är ett under av säkerhet och precision. Hon får fram Manons naivitet och oskuldsfullhet i en värld av svekfullhet och svineri. Särskilt slemmig är Monsieur G.M, suveränt minimalistiskt gestaltad av Daniel Norgren Jensen som avgjort härbärgerar liderliga laster i sin Meissenporslinspersona. Fotfetischism förefaller vara bara början.
I en annan karaktärsroll ser vi Nadja Sellrup excellera som Madame, en majestätisk bordellmamma som blir alltmer på pickalurven. Ensemblenummer var inte MacMillans styrka och bortsett från de alltför karamelliga klänningarna för ”glädjeflickorna”, de ser ut som tårtdekorationer och hör till föreställningens besvikelser, är de förbluffande bleka.
Des Grieux och Manon förs allt längre ut på brottets bana och det blir naturligtvis Manon som straffas och deporteras till straffkolonin i Lousiana. Övergreppen på henne tar förstås inte slut här. Hon tvingas ge fångvaktaren en avsugning men diamantarmbandet han lockar med är henne förhatligt vid det här laget.
Lousianas träskmarker som i originalscenografin verkligen var skrämmande träskliknande är nu utbytta till en tom men rökfylld scen där Manon ser sitt liv passera revy i en filmisk flashback. Hon blir alltmer lealös och den närmast nekrofila originalfinalen förefaller nu vara censurerad.
Baletten Manon hade lika gärna kunna heta Des Grieux för det är hans kärlek som framför allt griper tag, värmer och berör i en balett som skildrar en i övrigt kallt glänsande värld där pengarnas metalliska klang ackompanjerar känslostormarna.
Manon ges på Kungliga Operan till och med september 2023. Koreografi: Kenneth MacMillan. Musik: Jules Massenet. Orkesterarrangemang: Martin Yates. Dirigent: Philppe Béran. Iscensättning: Karl Burnett, Robert Tewsley. Scenografi och kostym: Mia Steensgard. Ljus: Mikki Kuntu.
Solister på premiärkvällen: Madeline Woo, Calum Lowden, Dawid Kupinski, Desislava Stoeva, Daniel Norgen-Jensen, Najda Sellrup, Anthony Lomuljo
Kungliga Baletten. Kungliga Hovkapellet.
Dans och andra konster 