Kvitter och surr. Operans nya Våroffer

Världen kan inte få nog av Våroffer. I över hundra år har den dansats i över hundra versioner. År 2011 uppskattade Stravinskys upphovsrättsinnehavare att mer än 150 olika koreografier hade skapats till detta oemotståndliga stycke musik. Nu kan man räkna till betydligt fler med tanke på hundraårsjubileet 2013.  Det var den 29 maj 1913 som ”Urvåroffer” i Nijinskys originalkoreografi hade premiär i Paris, och det uppstod tumult bland publiken. Tvärtemot vad många tror tyder det mesta på att det var dansen och inte musiken som gjorde skandal. Och det förtjänar att noteras att bland alla bu-rop hördes också en del bravon. Till berömda 1900-talskoreografer som inte kunnat motstå att skapa sin egen version hör Mary Wigman, Kenneth Macmillan, Glen Tetley, Martha Graham och Pina Bausch. Under 2000-talet har man på Dansmuseet i Stockholm kunnat se den som ett pas de trois för manliga dansare till fyrhändig flygel i Stravinskys eget pianoarrangemang, i England som punkrocktolkning av Michael Clark och i Australien i en uppsättning som bygger på Aboriginska myter. På Stockholmsoperan har Maurice Béjarts bombastiska och orgiastiska koreografi som han skapade i slutet på 1950-talet hört till repertoaren sedan 1987, och den har blivit mäkta populär. Den uppskattas också av dem som är oskulder vad gäller dans, och har till och med getts som utomhusteater, den är ett lika säkert kort som Svansjön. Nu har Operan beställt en ny Våroffer av Johan Inger.

Den börjar med kvitter. Och sedan blir det insektssurr. Rökskyar hänger i luften i det svarta scenrummet. En ung man som stått blick stilla med underlivet framtryckt, som en tillbedjan till könet och den spirande naturen, släpper sin pose och smäller till den surrande insekten mot sin hals. En elegant ung kvinna i högklackat och med gul ärmlös vårkappa och en shoppingkasse av fashionablare slag, ”detta måste vara offret” hinner man tänka, går över scenen, och den unge mannen darrar till och dånar. (Skratt från publiken). Stravinskijs musik slås an och dansen kan börja.

Johan Ingers Våroffer är en nervig, hetsig och hormonell historia. Råa sällar, svartklädda i något som påminner om kilt, och med skjortor i hala material, som ger associationer till uniformer eller arbetskläder, skakar av testosteron, adrenalin, vårkänslor och kättja. Männen är farliga och hårda och sensuella och mjuka på samma gång. Kiltarna, fodrade med framskymtande rött, får dansen att svänga än mer. Att de dansar i strumplästen ger tydligen bra glid, men också en viss barnslig anstrykning. Johan Inger ger dessa ynglingar flera dimensioner. Man ser att de härbärgerar våldsamma känslostormar, av olika slag, som måste få komma ut, samtidigt är de lite som osäkra kalvar på grönbete. Detta är en dans som kommer inifrån, den är både fri och bestämd av biologi, det som svallar inom oss. Den är ingen ritual, inte än. När två kvinnliga dansare, i cocktailklänningar i spets, ger sig in i leken, blir atmosfären både hetare och våldsammare. Mans- och kvinnorollerna är inte entydigt givna. Kvinnorna är både objekt och subjekt och driver på, det är ett maktspel från alla inblandade. Det lämnas öppet var vi befinner oss: i fattiga utmarker? ett land i krig? (I en dröm påstås det i programmet!)

För musikens andra sats blir det scenbyte, med lysrör i taket, och nu förstår vi, vad som kommer att hända. Nu finns det en chef, eller ledare, som bestämmer och som gruppen underordnar sig. Drömmen är slut och allt har blivit tråkigare. Den långe och ståtlige Jérôme Marchand, som blev publikfavorit i Mats Eks Julia och Romeo, gör här en liknande roll som hos Ek, men man skulle önska att han fått ett starkare rörelsematerial. Över huvud känns både koreografi, trots dess akrobatiska intensitet, och idé svagare i den andra delen. Med hjälp av den ärmlösa vårkappan, som känns igen från inledningen och som ledaren har grabbat åt sig som fetisch, ska offret väljas ut. Och så går också denna Våroffer mot sitt oåterkalleliga slut.

Samspelet mellan dansare och orkester är en fröjd att uppleva och dirigenten Lawrence Reese får Våroffer att låta hetsigare än någonsin, i ett gällt, diskant läge med ett blås som gör att man vill hålla fast sig i bänken. Trots den svagare andra delen är den första så bra att man vill se denna Våroffer igen, även om den troligen inte kommer att finnas lika länge på repertoaren som Béjarts.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s