Så olika men ändå så lika. De två moderna baletter som just haft premiär på Kungliga Operan bildar tillsammans en perfekt illustration av vår tid. Först det mörker, den känsla av den fria världens förestående undergång som kan drabba en just nu, och sedan flykten från detta ragnarök, in i sig själv, in i sin egen trygga vrå. Eller ner i sitt badkar.
I sin recension av Vårsalongen på Liljevalchs tolkar Otto Ruin i SvD ”vila” som det övergripande temat för årets utställning. Man får se människor som ”äter, sover, slappar eller myser”. Han menar att detta inte bara är eskapistiskt utan speglar en trend i samtidskonsten.
På Kungliga Operan får vi också se människor som äter, sover, slappar eller myser. Och tillika tvagar sig och varandra, trasslar in sig i sig själva och andra, kopulerar, pokulerar, står på huvudet, krälar och promenerar. Och allt sker i eller runt deras badkar.
Det är något med badkar och balett. Under pandemin gjorde nyzeeländske koreografen Corey Baker en femminutersversion av Svansjön för 27 dansare världen över som filmades dansandes och liggandes i sina badkar till Tjajkovskis musik. Den sändes på BBC och senare också i Kulturstudion på SvT och kan ses på Youtube.
Nu har en av vår tids stjärnkoreografer, Emma Portner, ställt nästan lika många badkar, 25 stycken, på Kungliga Operans scen. De skiner av vitt porslin och som leende glupska tandgarnityr i mörkret på scenen och befolkas av trådsmala dansare som vigt vänder ut och in på sig själva, på sätt man inte trodde möjliga.
På frågan vad balett har att göra med badkar har Emma Portner svarat ”pretty much everything”. Både att bada och att dansa är för henne synonymt med att vara bortkopplad från den krassa och hårda verkligheten. Men varken bad eller dans kan pågå för evigt.
Det finns mycket riktigt en elegisk ton över både musiken och uttrycken i hennes annars lättsinniga Bathtub Ballet. Ett beklagande över att allt kommer att ta slut sipprar fram genom det lekfulla. Men vi kan inte, får inte sluta leka. Den klassiska balettens evigt förekommande fouettéer (pisksnärtspiruetter) utförs av en ensam ballerina i mörkret medan ridån faller.
Mörkret är ännu mer uttalat i kvällens första stycke, Lukáš Timulaks Totality in Parts. Här råder en ödesmättad stämning och här leker inte människor, snarare krigar de mot varandra. Men stycket är komplext och tolkningen ligger som bekant i betraktarens öga. När jag såg detta verk på dess urpremiär 2018 fångades jag inte alls på samma sätt av det som nu. Men nu är både världen och kanske också jag själv förändrad mot då.
Scenen domineras av en guldglänsande blomma, eller är det ett metalliskt rymdskepp, en sol eller en galax, hur som helst ett jättelikt objekt med spotlights som varierar i storlek och styrka och antal. Dansen, som har en nedåtsträvande modern, jazzig karaktär, skiftar också växelvis i olika konstellationer: hela ensemblen, ytterst samstämd, eller i smågrupper och par mot och med varandra. Likaså solon.
Det mäktigaste solot levereras av Zane Smith-Taylor som mot slutet får personifiera människan mot makten, ödet eller universums obevekliga gåtfullhet och som en sprattelgubbe kämpar mot de trådar som drar i honom. Det är enastående skickligt och gripande.
Timulak/Portner ges på Kungliga Operan till och med 2 mars 2024.
Totalitet in Parts. Koreografi: Lukáš Timulakusi. Musik: Volker Bertelmann/Hauschka. Scenografi: Peter Bilak. Kostym: Annemarije van Harten. Ljusdesign: Tom Visser.Bathtub Ballet. Koreografi: Emma Portner. Musik: Max Richter, Noah Rubin m. fl. Koreografiassistent: Darlyn Perez. Scenografi: Emma Portner, Eric Chad. Kostym: Bregie van Balen. Ljuddesign: Noah Rubin. Ljusdesign: Eric Chad.
Dans och andra konster 