Främsta nöjet med att se Young Choreographers som ges på Kungliga Operans Rotunda är det intima formatet som gör att man för en gångs skull kommer närmare de klassiska dansarna. Man ser dem annars mest på långt håll i de stora operasalongerna, även på främre parkett.
Tio dansare har tagit chansen att göra koreografi, något som är något helt annat än att själv dansa. Ytterst få dansare väljer att koreografera men inom ramen för denna föreställning kan några pröva att leva ut sina dansfantasier. Åtminstone delvis. Det hela har blivit rätt konventionellt och något återhållet men en del djärvare ansatser kom till uttryck här och var.
Historiskt sett har dansare börjat med att koreografera på sig själva. Såväl inom klassisk balett som i den moderna dansen har solot varit vägen att antingen excellera och förtjusa eller skapa nytt och skaka om.
Det enda egenkoreograferade solot denna kväll var Anna Cecilia Meyers som i Vine visade upp ett helt annat register än hon kan göra inom balettrepertoaren. Hon gav oss överraskande isolations, breakdans- och akrobatiska inslag tillsammans med skarpa klassiska développéer.
Ett annat slags solo stod Daniel Norgren-Jensen för med For no one som framfördes av Abby Morgan. Ett solo som bar på en hemlighet som Norgren-Jensen är så unikt bra på att på samma gång dölja och framhäva i sina rolltolkningar, som i MacMillans Manon där han härbärgerade slippriga lustar och i Petits Carmen där han framställde en queer och tragisk toreador. Med huvudet invirat i svart tyll som sträckte sig över scenen som en snara såg Morgan ut att både vilja frigöra sig och vägra exponera sig. Hon var både inbunden och utlevande. Ett dansstycke som fascinerade med sina motsägelser. Man vill se mer.
Kentaro Mitsumori som är en helt annan dansarpersonlighet uttryckte sin dans- och livsglädje till stråkkvartetter av Beethoven i W.A.T. Movement, full av snabba steg och snurrar. Ett uppvisningsstycke som gav oss tillfälle att uppleva teknisk skicklighet på nära håll från Taylor Yanke, William Dugan och Amaury Zanete.
Snabbt, nästan à la William Forsythes The vertiginous thrill of exactitude, gick det också i Doin’ it Right av William Dugan som här ville göra en hyllning till ballroom- och voguing. Det var kul och underhållande, även om jag tyckte det kunde varit mer vågat än det faktiskt var. En lovande koreografisk början dock. Madeline Woo, João Santana, Kentaro Mitsumori, Kisa Nakashima, Clara Boselli och Luiza Lopes gav oss en kick.
Mer sensuella och sensibla anslag fanns både i Inspire Me av Jérémie Neveu och Sultry Echoes av Elisa Fossati. I den förra uttrycktes långsamt, lätt orientaliserande, slingrande och flytande rörelser av Madeline Woo och João Santana. Det var fysikt, taktilt, ibland våghalsigt, och mycket hud. Den senare var en intim scen runt en säng för två kvinnor. Desislava Stoeva och Camille Chanial porträtterade konstnären Frida Kahlo och musikern Charvela Vargas. Fossatis koreografi var på samma gång teatral och subtil, mer antytt sensuell än erotisk men så inleddes den ju också med vad man kan förmoda var en postcoital cigarett.
Ett mer klassiskt pas de deux kom till uttryck i Jade Longleys Estrellita som utspelades under ett uppehåll i ett regnväder till musik av Manuel Ponce. Luca Righi och Samira Bethke gav oss en dos romantik.
Lorn av Julien Keulen var inspirerat av sången Vincent som handlar om Van Goghs måleri och öde, som framfördes berörande av koreografen själv. Dansade gjorde Marina Torti i en koreografi som tillsammans med But now you’re late darling av Lorenzzo Fernandes var kvällens modernaste till stilen. Den senare började med vad som liknade en konstnärlig installation, i en alienerad stämning där olika stadier av väntan framställdes. Eller möjligen olika förhållningssätt till tiden. Ett visuellt avancerat stycke dans med Louise Camelbeke, Rikako Shibamoto, Samira Bethke, Carl Sjögren och Jérémie Neveu.
Avslutade gjorde Felicia Andersson med sin When Venus held my hand som gav uttryck för ett lekfullt sinne men också med den ambivalens och nyckfullhet som hör det unga till, friskt framfört av Louise Camelbeke, Carl Sjögren, Rikako Shibamoto och Zane Smith-Taylor
Som helhet gav kvällen en provkarta på och en introduktion till vad dans kan vara i korta koreografier som stimulerade sinnena genom sin mångfaldighet och skickliga framförande.
Young Choreographers ges till och med den 27 januari på Rotundan, Kungliga Operan i Stockholm.
Dans och andra konster 