Att dansa solo på scen, det var så den moderna dansen började. Danspionjärer typ Isadora Duncan snörde av sig korsetter och tåskor och gav sig barfota ut på turnéer med sina solodanser och tjusade publiken på flera kontinenter. Inom den klassiska baletten har solon varit en stapelvara sedan Ludvig den fjortonde, minst. I solon kan dansarna briljera med sina snabba fötter, piruetter, höga ben och hopp. Går man tillbaka till urminnes tider fanns schamaner som dansade solo för att beveka gudarna eller framkalla regn. Sedan har vi ju den ekonomiska aspekten. Hur många koreografer har möjlighet att avlöna dansare och skapa danser för flera och sedan marknadsföra och nå ut med sina verk?
Aerowaves är ett europeiskt dansnätverk av 33 länder som samverkar för att föra ut samtida dans på scener runtom i Europa. Aerowaves letar upp de nya dansare och koreografer som de tycker är de mest lovande och ger dem möjligheter att turnera över gränserna. Och visst var det bland annat solon vi fick se i föreställningen 3xAerowaves som ges på Dansens Hus Elverket till och med 18 oktober.
Först ut var Courtney May Robertson, en skotska som sedan 2015 varit verksam som koreograf i Belgien och Nederländerna och då gjort gruppkoreografier. Sedan 2020 turnerar hon i Europa med sitt solo med den långa titeln the pleasure of stepping off a horse when it’s moving at full speed. Inom en oktagonalformad scenyta uttrycker hon dominans och underkastelse med både röst och rörelse. Man skulle kunna kalla henne en ”singer-dancer” som talar, sjunger och dansar. Det sistnämnda utförde hon reptilsnabbt och attackerande distinkt till pisksnärtig hårdrock.
Om Courtney May Robertson undersöker konflikten mellan att göra det man vill (dominera?) och det som förväntas av en (underkastelse?) så utforskar i nästa solo Alexandre Fandard ”den unge mannen från förorten” och de känslor och reaktioner han mött: ”föraktad, hyllad, offrad eller erotiserad”.
Alexandre Fandard är till att börja med lika våldsamt fäktande som Courtney men mera lealöst och med gung. Man märker rötter från breakdance som han utvecklat till en egen stil. Till elektroljudmattans tunga bas ger till sist hans upppåtsträckta händer ett sakralt vädjande intryck. Överraskande avslutade han med att stilla sjunga en tysk lieder.
Sist ut är ett verk för fyra dansare Warping soul av Andreas Hannes, en grek som studerade musik på universitetsnivå och sedan blev kortfilmare och genom sitt intresse för dansfilm började göra koreografi. Detta i Nederländerna som tillsammans med Belgien verkar vara stället där det händer inom ny dans.
Dansarna ser ut att vara tidsenligt tatuerade över hela kroppen men de visar sig vara iförda hudfärgade trikåer med gråblå mönster. De är först som fastklistrade i golvet men under styckets gång lirkar och svänger de sig upp och går runt som robotar men förmänskligas allt mer för att till sist dansa fullt ut.
Samtliga kvällens dansare imponerade med sin skicklighet, som är en annan än den inom klassisk balett men lika virtuos inom sin genre. Koreografierna är dock rätt förutsägbara. Kan man få lite mer fantasi? Men den verkar rätt ute för tillfället.
the pleasure of stepping off a horse when it’s moving at full speed
Koreografi, performance & visuals Courtney May Robertson
Musik AAR – A01 & A02, Empty Set – Order, Cities Aviv – Title Piece, Death Grips – DisappointedCOMME UN SYMBOLE
Koreografi, dans, ljuddesign Alexandre Fandard
Ljusdesign Chloé Sellier
WARPING SOUL
Koreografi Andreas Hannes
Dansare Maud Huizing, Remy Tilburg, Laura Moura Costa, Alberto Albanese
Musik Gary Shepherd (DJ Streamer) | Song: Soul by Rival Consoles feat. Peter Broderick–Courtesy of Erased Tapes
Ljus Marcel Slagter
Ges på Dansens Hus Elverket, Linnégatan 69, Stockholm till och med 18 oktober 2023.
Dans och andra konster 