Att gå, ge sig ut och inåt. DE Keersmaekers Exit Above: after the tempest på Elverket

Rosas Anne Terese De Keersmaeker har skapat dansföreställningar i över fyrtio år. Ändå ser hennes senaste koreografi ung och frisk ut som en daggig nyponros. Eller snarare som ett uppfriskande vårregn. Här får vi genom dansarna uppleva alla sorters väder – men det är ingen klimatkoreografi. Det handlar om att gå, vandra, promenera, ge sig ut men också ge sig inåt. Man tänker så bra när man går. Men det börjar med en storm.

Den betagande och snabbe Solal Mariotte med krusigt hår ser ut som utstigen ur en Boticellimålning, och han dansar upp som en vindil tillsammans med ett genomskinligt tunt sidensjok som rör sig lika blåsigt och elegant som han.

Stormen bedarrar och hela den unga ensemblen (dansare verkar yngre och yngre ju äldre man blir) av olika hudfärg och kroppsformer – långa, korta, smala, knubbiga – vilket befriar oss från den klassiska balettens tvångströja av vitmenad likformighet, står blick stilla. Så börjar de gå på stället. Och sedan i rummet. Det är avslappnat, coolt och på samma gång effektivt. Man stirrar fascinerad precis på samma sätt som ensemblen tittar rakt ut mot oss i publiken. Och för DE Keersmaeker är gången roten till dansen.

Koreografin är för det mesta lika omväxlande som vädret och växlar mellan solon och kollektiv ensembledans. Som bäst är den när den svänger som modern jazz och hip hop-stil med tillsats av en nypa samtida modern dans. Emellanåt blir den lite småtråkig vilket jag tror beror på, som så ofta nu, att dansarna har utformat koreografin tillsammans med koreografen. Och då blir det så här. Lite vildvuxet, vilket är kul men också lite enahanda. Något som till en början är värmande är när dansarna dansar tillsammans med varandra mer än för publiken, men det blir i längden avkylande och irriterande. Man lämnas utanför. Dessutom ett alltför vanligt grepp.

Precis när man börjar tycka det blir lite väl molnigt, mycket regn och vatten, så gnistrar det till. Ännu ett element: eld! Dansarna tänder också till och det blir mera fart och glöd på scenen. Till sist får vi också se en elegant utformad hand- och huvudkoreografi som ger en glimt av  DE Keersmaekers mästerskap.

Människans gång och gående handlar inte bara om förflyttning i rummet utan ger också upphov till nya tankar och gamla minnen. Vi färdas inåt. Förutom detta är utgångspunkten för Exit above – after the tempest musiken. Främst är det Walking Blues av Robert Johnson som leder tillbaka till Schuberts Der Wanderer. Sången som leder föreställningen framåt framförs av singer-songwritern Meskerem Mees vars röst är hugsvalande som källvatten.

Koreografi Anne Teresa De Keersmaeker Skapad tillsammans med och dansad av Abigail Aleksander, Jean Pierre Buré, Lav Crnčević, José Paulo dos Santos, Rafa Galdino, Carlos Garbin, Nina Godderis, Solal Mariotte, Meskerem Mees, Mariana Miranda, Ariadna Navarrete Valverde, Cintia Sebők, Jacob Storer Musik Meskerem Mees, Jean-Marie Aerts, Carlos Garbin Musik framförd live av Meskerem Mees, Carlos Garbin DramaturgWannes GyselinckScenografi Michel François Ljusdesign Max Adams Kostym Aouatif Boulaich Rehersal directors Cynthia Loemij, Clinton Stringer Foto Anne van Aerschot