Det börjar så glatt och medryckande med en av världens mest dansvänliga låtar, Pharrell Williams Happy, i en video från Iran från 2014. Glada ungdomar samlade på en balkong dansar lyckligt men gör misstaget att dela sin dansglädje på sociala medier. De blir straffade med fängelse och 91 piskrapp. Även om man känner till den människofientliga regimen i denna diktatur kan man ändå häpna över dess perverterade grymhet för en sådan oskyldig sak.
Jag och Margareta Kempe Allansson befinner oss på Dansmuseets Sista dansen, dess sorgliga sista utställning. I alla fall i lokalerna på Drottninggatan 17 i Stockholm. Margareta och jag lärde känna varandra när vi båda medverkade i A Chorus Line på Oscarsteatern 1979-80. Det var den första svenska uppsättningen av denna musikal, som alltjämt och förmodligen i detta nu kan ses på någon teaterscen någonstans i världen. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm gjorde en läcker och berörande version med ny koreografi av Roine Söderlundh så sent som 2023. Dess mest kända sång, What I did for love, handlar om varför man valt att dansa och vad man ska göra när man inte kan dansa längre. ”We did what we had to do ” heter det i den sången. Och så känns det för den som vill bli dansare, man bara måste dansa. Men vad gör man efter sista dansen?
I mitt fall blev det efter många kringelikrokar bokförlagsbranschen, och Margareta jobbade i tjugofem år på just Dansmuseet, ett världsunikt museum som nu blir hemlöst, på grund av minskade anslag och höjd hyra. Något som just nu drabbar många kulturinstitutioner i ett Sverige vars politiker oftast inte värnar nämnvärt om kultur. Att ta ut imaginära marknadshyror för kulturens alla lokaler förefaller viktigare än att verksamheterna kan utvecklas och fortsätta.
Ju längre man kommer in i utställningens mörka och sotsvartkantade gångar och rum, där flyttkartonger tornar upp sig, desto sorgligare blir det. Man kan också ana en viss bitterhet och ilska mellan väggarna. Och bråd död saknas inte heller.
Här återfinns en pytteliten bit av den scarf Isadora Duncan hade om halsen, när hon någonstans på franska rivieran for iväg i en sportbil. Scarfen fastnade i ett av bilens hjul, hennes nacke bröts och döden blev ögonblicklig. Denna minimala lilla bit är en gåva från Dansmusei vänner som köpt in den på auktion, berättar Margareta. Intill i en annan monter kan man se Diaghilevs dödsmask. Han fördes till den sista vilan i en gondol i Venedig. Mycket passande för denne balettimpressario och direktör för Ryska baletten som dog blott femtiosju år gammal.
En tutu, så kallas balettens tyllkjol, hänger från taket omgiven av eldslågor projicerade på det skira tyget. Vi får veta att det kunde hända att inte bara balettkjolen utan också ballerinan fattade eld om hon kom för nära de öppna gaslågorna längst fram på scenen. Ja, så var det vådliga dansarlivet före de elektriska strålkastarnas tid.
Vi stannar framför en filmsnutt där man kan se Elsa Marianne von Rosen som Medea i Birgit Cullbergs balett från 1950-talet. Margareta Kempe Allansson avslöjar att hon var ett av Medeas barn i denna balett på Operan när hon gick på dess Balettelevskola längre fram i tiden. Då fick balettråttorna, eleverna kallades så, medverka i föreställningarna. Margaretas debut på scenen var som lamm i Lille Petters resa till månen. Hon fick också vara konfirmand i Carmen. Som professionell dansare fick hon däremot ofta excellera i cancan, bland annat i Cole Porters musikal med samma namn.
Vi pratar om dåtidens och dagens baletteknik. Visst är det skillnad. Fouettéerna (pisksnärtspiruetterna) för att ta ett exempel görs idag skarpare och i perfekt balans av i princip alla ballerinor. Så såg det inte alltid ut på von Rosens tid.
Dans är förvisso inte virtuositet allena. Det behövs också scennärvaro, utstrålning och skådespelartalang. Men varför måste benen alltid vara så förbaskat ”höga” nuförtiden. Var är nyanserna? Vart tog fraseringen vägen? Ja, om detta kan man diskutera. Och det gör vi. Det är kul. Och visst skulle man själv velat ha lika ”höga ben” åt alla håll som dansarna av idag.
Just hur olika dansen kan se ut genom decennier och faktiskt århundraden illustreras i ett av utställningens bästa ”nummer”. Man får på videoskärmar se Den döende svanen (ej att förväxla med Svansjön) utföras av nio olika ballerinor från skilda tider. Här är det inte främst teknikens utveckling som är intressant utan det konstnärliga utförandet, tolkningen, som skiljer i stil och betoning. Man ser hur beroende dansen är av de olika dansarnas personligheter. Koreografin är densamma men det svanlika skiljer sig markant åt. Vi är rätt eniga om att Natalia Makarova är enastående med sin fantastiska armföring. Och det var 1964, alltså för sextio år sedan. Ballerinorna från 2020 kan inte tävla med henne tycker vi. Och Jenny Hasselqvist från 1916 berör också med en betagande stil och fin teknik. Man kan trots allt inte tala om en linjär utveckling genom tiderna.
Bland det mest effektfulla i utställningen är holomgramliknande filmer av sorgedanser framförda av bland andra Efva Lilja och Maria Naidu. Det känns som att de dansar framför oss här och nu i kött och blod.
Men utställningen tar upp så mycket mer än dans och död, även om just dessa företeelser av någon anledning tycks hänga så nära samman. Till exempel hur dans har setts som synd inte bara i Iran. Svenska kyrkan var på 1940-talet aktiv i sitt motstånd mot dans och dansbanor och gav bland annat ut en skrift med rubriken ”Ungdomens fiende nummer ett”, syftande på dans. Rejvdebatten på 1990-talet påminns man också om.
Det finns ett starkt drag av antidans genom årtiondena. Man kan undra om det är detta drag som lever kvar i behandlingen av Dansmuseet som sedan det skapades fått flytta ett otal gånger och haft sex olika adresser i Stockholm under sina 70 år, och som för tillfället ingen alls har att flytta till.
Sista dansen pågår till den 6 januari 2025 då Dansmuseet stänger och magasinerar sin samling. Utställningskommisarie: Erik Mattsson. Scenograf: Fridjof Rafnsson. Scenografiassistent: Lovisa Adlersfeld. Film- och ljudproduktion: Lars Siltberg. Bygg och teknik: Stefan Persson. Föremålsansvarig: Merituuli Holm. Grafisk produktion och media: Klara Berggren. Entré och publik: Maria Kihlstenius. Utställningsassistent: Ludvig Marmsjö. Praktikant media: Elsa Granquist.
Dans och andra konster 