I Kungliga Operans nya helaftonsbalett Gustavias andra akt inträder plötsligt dansmagin. Då får vi se Guillaume Diop, som Badin, Gustav III:s fosterbror och före detta slav från Västindien, excellera i en dans till Beethovens femma uppoppad med karibiska klanger och rytmer och queera steg. Då blir det liv, då blir det kul, då känns det fritt och utan hämningar.
Visst har första akten bjudit på himlastormande romantiska pas de deux, koreografens Pär Isbergs specialgren, och visst berättas allt flyhänt genom dans men det är som om Badin, huvudpersonen, bleknar bort lite grann bland alla hovintriger som måste berättas.
Idén till baletten Gustavia (namnet på huvudstaden på svenska kolonin S:t Barthélemy) var från början ett filmmanus, och visst vill man se den filmen inom en nära framtid. Men det lär ta evigheter innan en sådan storfilm, som det måste bli, kan realiseras med det dåliga självförtroende svensk film verkar ha för tillfället.
Mannen som ligger bakom att Kungliga Operans balett äntligen gör något förankrat i Sverige och med en svensk koreograf är Amir Chamdin, tidigare popstjärna i Infinite Mass, nu film- och teveregissör.
Han fångades av Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albrechts, mera känd som Badin, livsöde. Född slav, bortgiven som present till Lovisa Ulrika som uppfostrar honom inspirerad av Rousseaus idéer, dvs inte alls, för att sedan inlemmas i kungafamiljen som fosterbror till kronprins Gustav gör han en unik karriär både som balettdansör och diplomat. Och eventuell älskare till Sofia Albertina, Gustav III:s syster. Hans porträtt återfanns i hennes sovrum efter hennes död.
Som sagt är Pär Isberg mästare på att i dans skildra romantik, trånad, sensualism. Mellan två. Genom de två paren, Gustav III och hans hustru Sofia Magdalena respektive Badin och Sofia Albertina finns här tillfällen för Isberg att nyansera och variera sin pas de deux-konst eftersom dessa relationer innehöll ambivalenser, tvekan och till och med fientlig kyla, som mellan Gustav och Magdalena.
Den beryktade trekanten mellan Gustav, Magdalena och hovstallmästare Munck blir rätt ansträngd, som den kanske också var i verkligheten, men då utan den närmast komiskt struttande musik som ackompanjerar i baletten.
Jag vet inte om det är Amir Chamdins och Pär Isbergs önskan om att hålla sig så nära den historiska verkligheten som möjligt, om än med nödvändig konstnärlig frihet, som gör att det vilar något strikt, något alltför klassiskt, något alltför kungligt över denna balett. Men så skildras ju allt i denna berättelse under en stor kungakrona ovanför scenen.
Då är scenografin i övrigt och kostymen friare. Cinzia Lo Fazio har skapat en flexibelt föränderlig scenbild helt i kungligt blått med guldinslag.
Lite väl mycket monokromt blått blir det, i en kall nyans, och till det ett störande och övertydligt schackrutigt golv. De läckra Yves Klein-blå repen hade man däremot kunnat få se mer av. Men något sving i dem gives icke.
Kostymen av modeskaparen Selam Fessahaye tangerar cat walken när de presumtiva gemålerna till Gustav III paraderar framför honom i snitsigt haute couture-skurna balklänningar. Endast den tillkommande, den danska prinsessan, har en enkel negligé men i showstoppande fuchsiafärg.
Gustav III:s svenska dräkt har Fessahaye omtolkat till genomskinlig röd tyll och svart spets och Sofia Magdalenas bröllopsklänning påminner om en bröllopstårta genombruten som av tårtpapper. Genomskinligt, spets och naken hud är genomgående och ger välbehövlig djärvhet och sex appeal till en kväll som tenderar att tyngas av sin egen klassicism och allt som ska hinna berättas.
Dansen är på den genomgående höga nivå som man blivit bortskämd med på Kungliga Operan på senare tid och alla solister imponerade på premiären. Gästspelsstjärnan från Parisoperan, Guillaume Diop som Badin, har en högt utvecklad stilkänsla och mångsidighet och överraskar med en mjuk sensibilitet mitt i sin briljans. Darrion Sellman har sting och attack som den temperamentsfulle Gustav III.
I finalen bjuds det Extra allt med vad det ser ut som hela Kungliga baletten, över femtio dansare, på scenen i en lyckodans där de kvinnliga dansarna piggar upp med asymmetriska Balanchineinspirerade stilbrott.
Foto: Håkan Larsson
Gustavia ges på Kungliga Operan till och med den 9 november 2024. Regi & libretto: Amir Chamdin. Koreografi: Pär Isberg. Dirigent: Philippe Béran. Musik: Opeth/Mikael Åkerfeldt, Franz Schubert, Joseph Bologne Chevalier de Saint-Georges, Johannes Brahms, Ludwig van Beethoven, Anders Högstedt. Orkesterarrangemang: Anders Högstedt. Scenografi: Cinzia Lo Fazio. Kostym & mask: Selam Fessahaye. Ljusdesign/Videoproduktion: Tobias Rylander. Dramaturg: David Nzinga.I huvudrollerna vid premiären 18 oktober 2024: Guillaume Diop, Darrion Sellman, Nadja Sellrup, Luiza Lopes, Madeline Woo, Julien Kreulen, Luca Righi, Erik Rudqvist, Dawid Kupinski, Kentaro Mitsumori.
Dans och andra konster 