– I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen! Så börjar Strindbergs pjäs. Och nog är hon galen alltid Julie, i Ellen Lindblads hetsiga gestalt i Jean & Julie. Hon gör entré, stupfull och hög, i neongrön tylltopp och silverlaméjkol, och vill ha kul med kökspersonalen.
Som i ett restaurangkök av kallt rostfritt stål befinner sig Jean och Kristin i Fredrik Benke Rydmans dansteaterversion av Strindbergs drama. Här försöker de frigöra sig från sina servila beteenden och klasspositioner, som verkar ha etsat sig fast i deras kroppar. De är bokstavligt bundna av sina servetter som också fungerar som skurtrasor. Dock är de tillräckligt frigjorda för att utöva cunnilingus på köksbänken.
När Julie kommer in och domderar med domestikerna återfaller de till sina fastlåsta mönster. Julies sexuella utspel studsar runt i rummet och hon verkar se Kristin som en ingång till Jean och drar sig inte från att göra närmanden till henne. Men det är till Jean hon bjuder ut sig. Varpå han trasslar in sig i sig själv.
Daniel Koivunen är manligt ståtlig som Jean men har inte den fräckhet och strebermentalitet man kan förvänta sig av Strindbergs lakej. Hans maskulinitet har i stället modernt många nyanser. Inte för inte heter denna version Jean & Julie, och det är Jean som mer och mer framstår som huvudpersonen här. Han verkar vilsen i sin mansroll, ett tidens tecken, och vet inte hur han ska svara mot den gränsöverskridande Julie som både attraherar och repellerar honom. Jean är omväxlande rå och servil; det är som att underhuggaren i honom kommer fram i ofrivilliga kroppsryckningar mellan de strupgrepp han tar på Julie.
Videoprojektioner används flitigt för både närbilder och avstånd av skeendet. Som bäst tycker jag de fungerar när vi får se ett omtumlande pas de deux som utförs liggande på golvet i samtidigt miniformat på filmduken. Man känner för dessa båda som på samma gång är fångade i begär, aggression och förvirring.
Vår samtida Jean är förtvivlad över att ta livet av ”grönsiskan” här moderniserad till en gnagare modell hamster (stendöd från början) i en bur vars plast har samma giftgröna nyans som Julies blus.
Koreografin är maxad från begynnelsen och det blir svårt för Fredrik Benke Rydman att stegra samspelet mellan Jean och Julie till ett crescendo eftersom det praktiskt taget fyrats av från start. En fin kontrast i föreställningen erbjuds av Sophie Augot som uttrycket en lyrisk längtan efter frigörelse som Kristin.
Fredrik Benke Rydman har velat göra en brutal popversion av Strindbergs pjäs men löper inte riktigt linan ut eller är möjligen censurerad av Stadsteatern. De substanser och vätskor som här kommer till uttryck är, bortsett från öl och champagne, snus, läppglans och honung!
Dansarna presterar på topp och de levererar hundra procent pop- och rockdansteater i över en timme.
Och det nya slutet på historien tackar man för.
Foto från föreställningen: Sören Vilks
Jean & Julie ges på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm till och med den 26 november 2024. Koreografi: Fredrik Benke Rydman. Jean: Daniel Koivunen. Julie: Ellen Lindblad. Kristin: Sophie Augot. Musik: Petrus Köngisson med flera.
Dans och andra konster 