Fåglar, fjärilar, lejon, vatten och årstiderna flyger, fladdrar, flanerar och flyter förbi i Non-Human Dances som kan beses på Confidencens 1700-talsscen till och med den 22 september. Det är den franske koreografen Jérome Bel som egentligen är mer av en dansarkeolog som gräver fram, inte ben och gamla mynt, utan rörelser och danser från förr. Här spänner rörelsematerialet från 1600-talet till 2010.
För denna föreställning har han samarbetat med konsthistorikern Estelle Zhong Mengual som särskilt intresserar sig för relationen mellan konsten och naturen, ”den levande världen”. Både Bel och Zhong Mengual vill också med föreställningen förstärka vår känslighet för den organiska världen och medvetenheten om den ekologiska krisen.
Ludvig den XIV får passande inleda kvällen. Solkungen själv. Precis som egyptierna dyrkade Ra vördade många den franske kungen som en inkarnation av den livgivande solen. Han var också en utmärkt dansör, vilket gav prestige på den tiden. Som fjortonåring dansade han 1653 Solens entré, som rekonstruerats och framfördes av Gaspard Charon. För den som är intresserad av danshistoria är det uppslukande intressant att se balettens rötter dras upp och exponeras. Och vi får uppleva hur en svunnen epok blixtbelyses och levandegörs av en kort dans, omedelbarare än texter och bilder från då. Tiden härbärgeras i kroppens rörelser.
Det är något med människan och fåglar. Fågeldanser verkar vara lika gamla som människan själv och vår avundsjuka på fåglarnas flygkonst evig. I Non-Human Dances dissekeras fågelimitationerna i Svansjön och vi får också se en trandans, en iscensättning av den utdöda sibiriska tranans riter ur koreografen Sergiu Matis Extinction Room.
Elisabeth Schwartz som vi tidigare kunnat se inkarnera Isadora Duncan på Dansens hus är tillbaka och framför Duncans betagande Water Study. Denna studie verkade inte riktigt finna nåd inför konsthistorikern Zhong Menguai, kvällens ciceron, som introducerade och kommenterade varje dansavsnitt. Här blev inte dansaren ett med naturen utan framställer mer människans interaktion med vattnet, menade hon.
Annorlunda då med Loïe Fullers slöjdans, enligt Zhong Menguai. Fullers skapelser är några av de få danser från förr som inte förlorat något av sin verkan utan talar till oss kanske precis som då det begav sig 1902. Fuller manipulerade sina slöjor med stavar och belysning och skapade förvisso något påminnande om naturen men det är ändå inte ”naturen” man ser, anser jag. Det är därför Fullers uppfinning (för uppfinnare var hon) behåller sin dragnings- och lyskraft. Det är inte fråga om imitera eller att förkroppsliga naturen. Det är något annat, men vad?
I ett avsnitt ur Pina Bausch Nelken Line från 1982 påminns man om hur underhållande, rolig och spännande den ibland glåmiga Pina Bausch kunde vara. Här fick man se årstiderna passera revy i en gestikulerande parad till musik av Louis Armstrong.
Till sist sågs alla medverkande nakna på alla fyra ömsom spankulera fram, ömsom ta igen sig på savannen i Xavier Le Roys The lions vocabulary från 2010.
Ja, både despoters danssteg från 1600-talet, utdöda tranor, årstider på upphällningen och lejons rörelsemönster finns nu bevarade i dansarkiven. Och det är en bedrift.
Detta mellanting mellan föredrag, show och naturengagemang framförs klart, lugnt och värdigt och stimulerar både ögat och intellektet. Men visst är väl också människan djur och natur? Det ser i alla fall ut så när vi rör oss som fåglar och lejon.
Non-Human Dances ges i samarbete med Dansens hus på Confidencen till och med den 22 september 2014. Koreograf Jérôme Bel Koncept Jérôme Bel och Estelle Zhong Mengual
Assistent Chiara Gallerani Text av Jérôme Bel, Estelle Zhong Mengual och utdrag av Baptiste Morizot, Andrea Olga Mantovani, S’enforester, Paris, Éditions d’une Rive à l’Autre,
Koreografier Pina Baush, Gaspard Charon, Isadora Duncan, Loïe Fuller, Lev Ivanov and Marius Petitpa, Xavier Le Roy, Sergiu Matis Medverkande på scen Gaspard Charon, Chiara Gallerani, Elisabeth Schwartz, Lisa Vilret, Stéphanie Aflalo
Dans och andra konster 