Fågelkvitter, djungelljud, tung rökelsedoft och spiritistiska besvärjelser inleder Exótica, en föreställning som lockar fram så kallade exotiska dansare ur historiens mörker. Scenen är inramad av en djungel som hämtad ur en pop up-bok. Det är en rekonstruktion av en dekor, Forêt Asiatique, som skapades av den en gång uppburne scenografen Albert Dubosq 1921. Och det var just på 1920-talet som de fyra dansare som här väcks till liv hade sin storhetstid, framför allt i Paris.
1920-talets Paris präglades av vad vi idag skulle kalla en queer nöjeskultur och särskilt bruna och svarta artister var på modet. Tänk bara på Josephine Baker som bokstavligen blev stjärna över en natt 1925. Hennes berömmelse har varat, särskilt förknippad med hennes banankjol, trots att hon ratade den redan på 1930-talet. (Det var förresten aldrig fråga om riktiga bananer utan av tyg eller annat material ofta beströdda med glittrande stenar.) Men som sagt många, eller snarare de flesta, av artisterna från förr har hamnat bland skuggorna.
Problemet med att väcka upp dansartister ur historiens slummer är att koreografierna från förr hänger ihop med sin tid och egentligen främst är historiskt intressanta och inte riktigt fascinerar åskådare av i dag.
Detta har man i Exótica försökt lösa på två sätt. Dels genom att vi i publiken åkallas att locka fram våra föräldrar eller ännu äldre förfäder att närvara tillsammans med oss och se föreställningen genom deras ögon. Dels genom att också göra friare och nutida tolkningar av det som här kallas ”den bruna historien om europeisk dans”.
Det är förstås det senare greppet som skänker vitalitet och liv i föreställningen medan de mer tidstrogna rekonstruktionerna ger ett musealt, för att inte säga spöklikt, intryck.
André Bared Kabangu Bakambays som inkarnerar 1930-talets gayikon Féral Benga vidareutvecklar hans rörelsespråk till dagens streetstilar vilket lyfter både föreställningen och porträttet av Benga.
Förutom Féral Benga får vi uppleva rekonstruktioner av danser av La Sarabia, Nyota Inyoka och Leila Bederkhan. Okända namn för de flesta. Det här var en typ av danser som byggde på de forna artisternas personlighet och själva personligheterna går ju inte att återskapa. Och man märker hur mycket friare de nutida uttolkarna blir när de ger sin egen version av stjärnorna från förr.
Exótica. Ges på Dansens Hus Elverket i Stockholm t o m 7 september 2024. Konstnärlig ledare: Amanda Piña. Scenografi: Albert Dubosq (1921) återskapad av dekorstudion Jozef Wouters. Kostym: Federico Protto. Koreografisk forskning/Medverkande: Ángela Muñoz Martinez, André Bared Kabangu Bakambay, Venuri Perera, iSaAc Espinoza Hidrobo, Amanda Piña.
Dans och andra konster 