Hur mycket jag än älskar Kungliga Operans röda sammet och guldornament, dess faktiskt folkligare stämning än till exempel Dramatens, pausernas prat, bubbel och paraderande i trappor och foajéer, så är jag som så många less på den dåliga akustiken och den dåliga sikten från en stor del av platserna. Dessutom är hela huset i förfall sedan många år. Mögel, avloppsstank, läckande rör, brist på replokaler är endast ett urval av problemen. Ett nytt operahus som Köpenhamn, Oslo och Helsingfors har, för att bara nämna våra nordiska grannar, är dock inte att tänka på. Svenska politiker av alla färger har visat sig ha ett lamt intresse för de två konstarter, opera och balett, som denna teater är nationalscen för. Parisa Liljestrand är den femte kulturminister som har fått detta långbänksärende på sitt bord. Näringslivet verkar inte heller berett att tillskjuta några pengar.
I stället har Fastighetsverket, detta bisarra verk för särskilt värdefulla byggnader, en avknoppning sedan 1993 av Byggnadsstyrelsen, känt för genomförandet av marknadshyror för hus det inte finns någon marknad för, lagt 90 miljoner på ännu en studie, kallad ”Förstudien”, en handlingsplan för upprustning av denna 250-åriga teater. Förstudien är ett alternativ till det som nu kallas ”Alternativet”, som är en tidigare gjord studie, något dyrare men mycket bättre enligt Operans vd Fredrik Lindgren.
Det så kallade Alternativet skulle innebära att operabyggnaden öppnas upp mot Kungsträdgården med publika utrymmen som var den ursprungliga planen redan på 1800-talet. Hela huset och därmed kulturen skulle göras mer tillgänglig. En större och mer flexibel andrascen skulle bli verklighet; en Opera behöver också en mindre scen för intimare och experimentellare produktioner. Dansarna skulle äntligen få de tre balettsalar de behöver för daglig träning och repetitioner.
Det är mycket lätt att förstå, även om de är ytterst behärskade, Operans chefers och anställdas bestörtning över ”Förstudien”, en kompromiss av en kompromiss, som i stället för utbyggnad mot Kungsträdgården och en utvidgad andrascen skulle utlokalisera Hovkapellet, som inte är något litet kapell utan Sveriges äldsta, och värdens fjärde äldsta, orkester till Musikaliska Akademien. Ett stenkast, ett norrländskt stenkast, bort från Operan men med långtgående verkningar för instrumenten som måste acklimatiseras vid varje daglig flytt. (Däribland en kontrabas från 1500-talet.) Inte heller skulle balettens behov av nya övningsstudior tillfredsställas utan dansarna skulle fortsätta riskera slå i huvudet i taket när de repeterar sina höga lyft.
Vilket av det två alternativen det än blir måste Operan hållas stängd under fem år, från 2026 till 2031. Exakt vad som planeras för verksamheten då, ”the show must go on“, vill Fredrik Lindgren inte uttala sig om i nuläget men visst kan det i och för sig bli spännande, till och med för hela Sverige, då gästspelsverksamheten blir dominerande. Men att ta en paus från sin huvudscen i fem år för att komma tillbaka till en halvmesyr kanske gör att många söker sig permanent bort från Stockholm. Nivån på artisteriet är så hög att möjligheterna finns.
Peter Stenson
Foto: Kungliga Operan/Markus Gårder. På bild: Operans salong och Operans vd Fredrik Lindgren.
Dans och andra konster 