I begynnelsen var pojkar som lånade mammas kläder och började dansa. Den världsberömde koreografen Trajal (ingen vet hur det ska uttalas och han tänker inte berätta det) Harrell har i inledningen i sin koreografi The Köln Concert på sig ett blommigt volangförsett förkläde och låter armarna svepa, vindla och vända ut och in på sig själva. Hans händer och fingrar vibrerar och darrar. På så vis bjuder han in oss till denna danskonsert som till stora delar kommer att vara utformad som en catwalk.
Keith Jarretts improviserade kultkonsert från Köln och bästsäljande LP-platta från 1975 föregås i Harrells koreografi av sånger av Joni Mitchell. Both Sides now med flera sätter tonen för kvällen som kännetecknas av både vemod, sorg, utbrott, mod och tillförsikt.
Scenen fylls efterhand av sju dansare inklusive Harrell som gestikulerar omväxlande våldsamt och elegant sittande på sju pianopallar till ljudlöst tramp med fötterna. De är varierat klädda med kläder som ser ut som vintagefynd.
Så småningom har alla bytt om till svart, den lilla respektive långa svarta, och går på tå som i högklackat fast utan skor. Dansstilen har drag av voguing, dansformen med rötterna i hbtq-kulturen i Harlem på 1980-talet, inspirerad av modellernas poser i Vogue, därav namnet.
Det unika som Harrell gör är att han blandar in helt andra element i gången och poserna, element från både de moderna danspionjärerna förlängesedan och vår tids postpostmoderna dans. Ibland ser det ut som Isadora Duncan har återuppstått och bytt ut sina vita slöjor och draperingar mot chict svart och låtit sig inspireras av dagens samtida dans.
I The return of the modern dance som Trajal Harrell gjorde för Cullberg 2015 lät han manliga dansare i kjol, men utan kvinnlig förställning i övrigt, dansa slingrande ornamenterat till portugisisk fado och sång av Sade. Där fascinerades jag av kontrasten mellan de hipsterartade skäggiga männens manliga framtoning och deras feminiserade rörelsemönster.
I The Köln Concert upplever jag inte något spänningsförhållande eller någon motsättning. Men dels har det hänt mycket på nio år både på scenen och i samhället, dels är det här inte fråga om något motsatsförhållande vare sig till musiken eller mellan uttrycken.
I stället illustrerar gestiken, poserna och utbrotten (för sådana förekommer) den välljudande musiken lite väl följsamt. När dansarna börjar ragla och stappla och röra sig spastiskt som de vore rejält berusade uppstår en välbehövlig friktion på scenen.
När det elegant skulpturala i voguingen förenas med det expressionistiskt utrycksfulla i den moderna dansen är Harrells The Köln Concert som bäst. Men finast är att här ges upprättelse åt alla pojkar i klänning.
The Köln Concert av Trajal Harrell ges på Elverket/Dansens hus till och med den 7 april 2024. Medverkande Titilayo Adebayo, Maria Ferreira Silva, Trajal Harrell, Thibault Lac, Stephen Thompson, Songhay Toldon, Ondrej Vidlar Regi, koreografi, scenografi, soundtrack och kostymer Trajal Harrell Musik Keith Jarrett, Joni Mitchell Ljus Sylvain Rausa Dramaturg Katinka Deecke Copyrights Joni Mitchell & Keith Jarrett Foto Reto Schmid
Dans och andra konster 