Navy Blue, eller på svenska Marinblått, kan leda tanken till både sjökaptener och klassisk mörk kostym, men upprinnelsen till dansverket Navy Blue var när koreografen, irländska Oona Doherty, hittade en marinblå arbetarjacka på en loppis.
Färgen är en ljusare marinblå än den vanligare mörka, liknande den som finns på ett svenskt blåställ. Och det var till just arbetare och arbetets historia henne tankar gick. Jackan fick henne att associera till ”trauma, hierarkier och krig om pengar”.
När ljuset går upp på scenen, eller kanske snarare när mörkret lägger sig, konfronteras vi av en corps de ballet, inte i tyll och tutuer utan i blå arbetskläder.
Nertyngda och med huvuden darrande av rädsla uttrycks de förtrycktas lidande till en musik som är bland det mest romantiska och mäktigaste som finns: Rachmaninovs pianokonsert nr 2.
Mellan knutna nävar och rörelser som dras ner mot golvet finns klassicerande hopp, arabesker och piruetter som jag tolkar som utbrytningsförsök, paradoxalt nog eftersom den klassiska baletten knappast vanligtvis står för någon revolution, snarare tvärtom.
En av anledningarna till att man kritiserade tsarregimen i det förrevolutionära Ryssland var dess stöd till den klassiska baletten. Men i Navy Blue uttrycker det klassiska dansspråket längtan efter ett annat liv.
Ett liv som brutalt slås ner. Man skjuter arbetare. Så byter koreografen helt spår och övergår till en slags spoken word-poesi som handlar om universums och individens meningslöshet, tomhet och intighet.
Därefter får vi veta dansverkets alla kostnader som rabblas upp i en strid ström. Anser Doherty att hon omsätter för stora summor?
Det är både uppfriskande och nedslående att betrakta detta verk av en koreograf som beskrivs som ”banbrytande” och ”en stjärna på den internationella danshimlen”.
Uppfriskande i dess ovanligt uttalade politiska anslag, nedslående för dess koreografiska naivitet.
Navy Blue är för mig ett ofullgånget och splittrat verk med en mäktig och brutal inledning som inte lyckas hålla vad den lovar. Men vill man se vad som anses tillhöra den absoluta toppen inom samtida dans ska man gå och se. Och själv ta ställning.
Navy Blue ges på Dansens Hus Elverket till och med 7 oktober, 2023.
Koreografi Oona Doherty Dansare Amancio Gonzalez Miñon, Andréa Moufounda, Arno Brys, Kinda Gozo, Hilde Ingeborg Sandvold, Joseph Simon, Mathilde Roussin, Ryan O’Neill, Sati Veyrunes, Thibaut Eiferman, Tomer Pistiner, Zoé Lecorgne, Magdalena Öttl
Musiksamarbete Jamie xx Skrivsamarbete Bush Moukarzel
Videoprojektioner Nadir Bouassria Ljusdesign och teknik John GunningScenmästare Lisa Marie Barry Kostym Oona Doherty, Lisa Marie Barry
Dans och andra konster 